Michaela, 16 år

Michaela, 16 år

Jag var väldigt trött. Jag brukade gå hem på lunchen och sova. En del trodde att jag skolkade. Det kändes inte alls bra.

Alla andra går till skolan även om de är lite snoriga. Men om jag är förkyld då blir jag jättesjuk. Jag måste vara hemma flera dagar.

Vi visste inte varför jag var sjuk så mycket. Det var ett mysterium. När jag var liten och mamma handlade så brukade jag sitta i vagnen och sova. Jag orkade inte gå med in. När de upptäckte min immunbrist så kändes det som en lättnad.

Nu får jag behandling. Fast det var nervöst att börja sticka sig själv. Jag trodde att jag skulle göra mig illa och inte klara av det. Men jag fick öva på sjukhuset. Det tog några veckor att lära sig. Nu är det en vana.

Jag tar medicinen en gång i veckan. Jag kan inte träna och idrotta de dagarna. Men jag vill inte bara sitta stilla. Jag vill känna att jag lever och inte vara bunden.

Man kan faktiskt träffa kompisar samtidigt som man tar medicinen. Ibland går vi ut eller gör något, det är inget konstigt. Jag måste bara tejpa fast slangen ordentligt så att den inte lossnar.

Om det är väldigt varmt ute så kan det klia lite när man tagit medicinen. Jag kände det när vi var i Spanien. Då gick vi ut senare på kvällarna istället. Lite får man anpassa sig, men det är ingen stor grej. Det viktiga är att man mår bättre.

Ibland tänker jag på ett sånt där datorspel med boxning. I hörnet finns små rutor som visar hur mycket kraft man har kvar. När de är nere på gult är det dags att fylla på. Så är mitt immunförsvar. När jag har tagit medicinen blir det grönt igen.